Flygresan

Flög ju som sagt på morgonen den 15 Augusti. Att säga hej då till Renate var allt annat än kul och med packningen på i trappuppgången blev känslan "vafaanhållerjagpåmed?" jättestark. Men jag vet att du förstår att jag planerat och kämpat för det är alldeles för länge för att inte åka. Och sen så tror jag också stenhårt på det du säger - man ångrar det man inte gör. Men ändå, förlåt min lilla sötmandel.

Säga att det var en bra flygning över till Texas är ju fullständigt omöjligt även om det gick relativt problemfritt. Att sitta still i fjorton timmar rakt upp å ner kan ju ingen människa tycka om. Det började ändå bra då jag blev placerad längst bak i planet från Arlanda till Newark och båda platserna brevid mig var lediga. Planet var för övrigt fullsatt men Jens kunde ta vara på tre kuddar och en filt och inta cheez doodle ställning ända fram till den första mellanlandningen.

Vid mellanlandingen gick det tydligen också bra fast jag var inte riktigt medveten om det då. Låt mig förklara - baggaget måste hämtas ut och gås genom tullen med, innan man kan skicka det vidare. Dessutom måste man komma igenom immigrationen (visa pass, visum, stämplat formulär från Homeland of Security, svara snällt på frågor om varför du är där, mm). Allt detta gick på en pisskvart för mig men för Malin, som också är från LHS, tog det dryga fem timmar. Malin åkte via Washington och tack vare fem timmars köande till immigrationen missade hon sitt byte och blev satt på en annan flygning till Chicago där hon fick byta till Austin. Väl i Austin kom aldrig något baggage och det tog över två dygn innan hon fick tillbaks det.

Mitt största problem sträckte sig till en trekvarts försening i Houston (andra mellanlandningen). Detta låter inte så jobbigt men nu hade alla passagerare bordat planet och väntar på take off när piloten berättar att det är fel på en motor. Tydligen är det motorn som ska starta de riktiga motorerna och som ger kraft åt ac'n. Låt mig förtydliga ifall ni inte begriper. Jag sitter allstå i ett fullsatt plan i Houston runt 18.00 lokal tid. Det är 38 grader i skuggan men inte ett moln på himmelen. Folk i planet svettas så mycket att de går ner i vikt. Jag njuter inte direkt av situationen men känner ändå inte för att beklaga mig över den. Tvärtemot är jag djupt tacksam. Ni undrar varför. Jo, det ska jag berätta. Väl innan jag hittade min plats, ni vet när man går där i gången och letar efter sitt nummer och bokstav, så skådade jag en ledig stol och samtidigt kvinnan bredvid. Så enorm att armstöden inte gick att urskilja. Föreställ er att arslet är på plats mellan stöden men stora valkar av fett hänger över på bägge sidor. OBS: Detta är den snälla, ej överdrivna, versionen. Det var, skulle jag tro, ungefär som att vinna på lotto när jag såg att det inte var i den raden jag skulle sitta. Konstigt nog var det ingen som kom å satte sig bredvid henne. Jag tror hon var så fet att hon var tvungen att köpa två biljetter. Hur som helst gjorde lottovinnarkänslan det lättare för mig att sitta 45 minuter i flygplansbastun.