Intressanta bekantskaper

Jaha, då har det passerat ett gäng dagar sen min sista publikation och vad kan ha skett under den tiden? Jo, det ska jag samanfatta för er. Det har spelats biljard, kort (jag har lärt tomtarna på loftet här allt om beredskap - även kallad plump) och raquetball - en amerikansk variant av squash. Det har gåtts på lektioner, strulats med registrering, och ett kursbyte har dessutom ägt rum. Det har handlats böcker, druckits öl, och tittats många gånger i brevlådan... men fortfarande INGEN #¤}*µ ADAPTER! Förbannade slöa seriemördande inkompetenta brevbärare! No offence brorsan.

Häromdan ordnade studenthemmet här en lite bbq. Där satt en ensam tjej på en bänk och stirrade planlöst. Jag kände igen henne eftersom vi spelade Cluedo tillsammans med några andra förra veckan så jag ropade på henne och sade att hon kunde joina oss. Vilka är "oss" tänker ni. Okej, slinker in en liten sammanfattning på the crew.

Jens - kommentar överflödig
Matt - 20 år, bor med Jens, uppvuxen i Orange County California, ska ta en major i Creative Writing English.
Malin - 22 år från LHS, läser precis som mig fyra olika engelskakurser för att tillgodoräkna sig 41-60p Engelska från SU.
Fredrik - 25 år från LHS ursprungligen Jönköping, läser PE vilket betyder gympalärare.
Celine - 25 år från Korsika men har bott i England i över tre år och har en tydlig Engelsk dialekt, läser Engelska för att så småningom bli lärare i Engelska i Frankrike.

Jo, så står vi där å tuggar i oss burgare och Mallory ansluter. Mallory är 18 år och gift. Hon kommer från ett behandlingshem från Iowa där hon satt två år för att bli av med sitt drogberoende. Mallory började ta LSD och speed när hon var tretton. TRETTON! Hennes farsa bor i ett slott i Frankrike men hon växte upp med en morsa i LA som lät henne typ göra vaffan hon ville. Nu har hon varit helt ren i sex månader. Hennes make heter John och är soldat. Han är med i Infanteriet men skickades hem i november då han fick nio skott i sig. Sju i högerarmen och två i benet. Under en biljardmatch berättar John om överfallet på den kolonn han färdades i. Alla hans kamrater dog - de enda som överlevde attacken var John och hans löjtnant som han drog ur en brinnande bil, lade förband om och satte en adrenalinspruta i (typ som pulp fiction - red anm) . Han hann oxå med att springa ikapp Irakiern och dra fjorton skott i han, eller iallafall mot han innan han gick ner. Det var adrenalinsprutan han drog i sig själv som hjälpte han med det. Hur mycket som är sant av Johns historia lär jag aldrig få veta. Men han kör rehab nu iallafall vilket innebär psykolog fem dagar i veckan och sjuttioelva piller om dagen. Såg när han blandade en omgång; "dom här tre är mot mardrömmar - dom ska man akta sig för att ta för många av, den är är en morfintablett mot smärta och dom här ska hjälpa mig vara nykter mot morfinet..." osv. Hans ärr sträcker sig från långfingret (som han för övrigt ska amputera den 22 september) till axeln! I axeln har han dessutom små ärr samt diverse metalldelar. Tydligen var tre av skotten från hans egna. John berättar att fordonsförarna är idioter och skjuter på allt men han ger cred till medics som lyckades rädda hans liv. En helikopter kom till platsen och räddade honom. Vill ni se skottskadorna kan ni klicka här men jag varnar er - det är inga roliga bilder. Är ni det minsta känsliga för starka bilder - GE BLANKA FAAN I DET! Filen är en powerpoint så det gäller att er burk kan kolla på sånt.

Jag vet inte riktigt varför jag berättar det här. Kanske för att det ger en perspektiv på saker å ting. När du ser en 100 kilos rakad snubbe gråta för att hans barndomskompis brann upp i ett fordon i Irak blir man aningen... rörd liksom. Det träffar en mitt i, och man är tacksam för att alla ens nära å kära ändå finns där. Även om jag inte ser er så så vet jag ju att ni kommer hänga kvar ett tag.

För fullständigt övrigt, ska jag nu ut å leta efter Fernet eller Jaeger. Hare!