Bandera och Halloween

Oj då! Mitt senaste inlägg är daterat den 22a och idag är det den 31a. Nu undrar ni varför bloggen inte blivit uppdaterad på över en vecka. Till det kan jag bara säga att jag saknar både förklaring och bortförklaring. Renates och min lilla road trip i Texas fortsatte över helgen till tisdagen den 24e då hon flög hem från San Antonio. Det har Halloweenfestats över helgen och det har varit snubblande nära att undertecknad blivit arresterad i Austin. Känner ni att det är för mycket på en gång kan ni alltid dela upp bloggen på två eller tre dagar.

Vi kör kronologiskt. Min och Renates alldeles fantastiska lördag blev till söndag och det var tid att checka ut från strandhotellet och bege sig inåt landet. Vi stannade i Corpus för att kolla in Texas State Aquarium men det kändes lite som både bortkastad tid och bortkastade pengar. En halvmesig delfinshow, uttrar som lös med sin frånvaro och rockor som gick på morfin kändes som en besvikelse. Men å andra sidan såg vi lite sköna pirayor, en apastor sköldpadda och lite småhajar med lurig uppsyn. Men kanske viktigaste av allt var att vi såg bilder på en jädra massa olika varianter av maneter. Ingen av dom maneterna såg ut som grejen vi hittade vid strandkanten dagen innan, vilket betyder att Renate hade fel och Jens hade rätt; det var en utomjording.

Vi hoppade över hangarfartyget eftersom det ösregnade och blåste storm den här dagen. Istället tog vi motorvägen tillbaks mot San Antonio där vi checkade in på ett motell. Lagom till solnedgången drack vi drinkar i Tower of America som har en ljuv utsikt över hela San Antonio. Första beställningen gjorde vi från menyn och bartendern gjorde bra ifrån sig. Nästa beställning blev varsin Irish Coffee som inte fanns i menyn och bartendern gjorde mindre bra ifrån sig. Han började med att fråga om vi ville ha Baileys eller Kaluha i den och avslutade med att fullständigt ignorera farinsockrets medverkan och lät grädden hällas upp lösvispad. Pricken över i:t var att kaffet var lika illa bryggt som vanligt i det här landet.

Dagens Drink - Irish Coffee i Tower of America. 1 Azteka av 5.

Efter whiskeykaffedrinken tog vi oss ner till the Riverwalk där vi strosade runt lite grann innan vi bestämde oss för en dyr italienare. Gott vin, gott krubb men problematisk service. Med halva maten kvar på tallriken (men ändå mätta) och en halv karaff vin kvar, ville servitören ta betalt så han kunde gå hem. Vi blev dock lovade att vi kunde få sitta kvar. Hur som helst så funkade inte mitt Visa betalkort. Det blev avmagnetiserat två dagar tidigare men att slå in hela kortnumret för hand har fortfarande funkat, men tydligen inte på den här restaurangen. Renate provade sitt kort men det funkade inte heller. Där är vi dock ganska övertygade om att det saknas täckning. Tredje gången gillt tänkte jag när jag räckte servitören mitt Mastercard kreditkort, som för övrigt också är avmagnetiserat. Renate blir då nervös och tycker det är pinsamt. Jag, som på senare dar verkar ha förlorat känslan att oroa mig över saker å ting, tänker att det här kanske kan bli bloggmaterial. Servitören, som jag misstänker är fullkomligt inkompetent, kommer tillbaks och skakar på huvudet en tredje gång. Resultatet blir att jag och Renate får lämna vinet och maten för att försöka ta ut pengar på en bankomat. Mitt kort spottades ut direkt som om det var infekterat med kolera eller nåt. Renate kämpade förbrilt med maskinen och lyckades övertala den att ge henne 20 dollar. Detta, plus lite fickinsamlade presidenter, räckte till drygt hälften av notan. Renate undrar om det bara är på film man måste diska. Men chefen accepterarade dock vår lilla delbetalning om vi lovade att komma tillbaks dagen efter och betala. Det försäkrade vi henne om samtidigt som vi tog oss en funderare på var vårt vin tog vägen. Efter det gick vi till en bar och drack öl. Där var det inte några som helst problem att betala med det avmagnetiserade kortet. Dagen efter pratade vi om att gå till restaurangen och betala men vi kände att vi varken hade tid eller lust. Dessutom kunde ingen av oss ta ut pengar. Jag hade dåligt samvete i cirka fem makrosekunder.

Vi hade inte tid till betalningen eftersom vi spenderade dagen uppe i Hill Country. Vi satte på morgonen av mot Bandera som ligger nordväst från San Antonio. Det är sagt att Bandera är cowboy-staden i Texas. På vägen dit spontankörde vi lite småvägar bara för att se var vi skulle hamna. På en av dessa småvägar ser vi en skylt om ett ställe som hyr ut båtar till en sjö. Den här dagen är hyfsat varm så en liten svalkande båttripp verkar inte helt fel. Varje skylt till den här båtuthyraren har en pil på sig men ingen information om långt det är kvar dit. Efter typ 8 skyltar börjar vi undra om stället verkligen finns eller vad det är frågan om. Men då äntligen verkade det som om vi var framme. En annan skylt talar då om att vi inte får ta med oss vapen. Bra tänkte vi. En sak som dock inte var bra var att stället var stängt. Jaja, skit samma – det verkar ju lite mysigt här så vi tar filten, passerar den låsta grinden och går ner till sjön ändå. Väl där nere slås vi av den absoluta tystnade som infinner sig. Man hör lite bris då och då men annars är det fullständigt tyst; inga människor, inga fåglar, ingenting som representerar liv. Stället känns overkligt på något sätt. Sjön ligger helt stilla och verkar artificiell. Jag tror att det är avsaknaden av klippor som gör att det känns som om någon byggt sjön. Varför finns det inget fågelliv här? Det finns byggmaskiner men inga arbetare. Allt är så märkligt öde. Detta är mitt på dagen på en vanlig måndag. Var har vi kommit – Twilight Zone? Mitt uppe i dessa funderingar börjar något skälla på ett rabiesaktigt sätt på distans. Omöjligt att urskilja varifrån ljudet kommer men jag börjar snabbt se mig om efter ett lämpligt vapen. Efter en stund tonar skällandet ut och en stor svart pick up truck närmar sig sakta. Jag säger till Renate att det här kan mycket väl vara det sista vi upplever här på jorden. Hälsa Sankte Per från mig. Men allt var lugnt. I trucken satt en person av manligt kön men av obestämd ålder. Han informerade oss att stället är stängt för att ägarna är på semester. Vill vi ligga kvar så får vi pröjsa 15 dollar. Detta är ju en omöjlighet av två anledningar. Ett, vi har fortfarande inga kontanter. Två, jag tar hellre en cage-fight mot en ursinnig tjur än pröjsar dollars för att göra ingenting.

Vi drog då vidare mot Bandera där vi lyckades hitta en ranch ( http://www.ranchocortez.com/ ) som erbjöd 1-timmes hästridningsutflykter. Det var kul att sitta i sadeln och känna sig på en cowboy. Lite tråkigt dock att man inte hade ett par sköna jeans, en pancho och en westernhatt på sig. Det hade sett bättre ut på bild. Renate var inte heller riktigt ridningsklädd. Hon fick snällt försäkra ranchägaren om att hon var kapabel att rida i flipp flopps och kort kort. Ranchägaren var väldigt noga med att vi skrev under dokumentet som gjorde det fruktlöst att stämma ranchen vid personskada. Hur som helst, hästarna höll sig lugna. Det verkade som om dom gått den där stigen varje dag i hela sina liv. Jag provade att bromsa med min häst vid ett tillfälle men han vände lixom på skallen, suckade och gav mig en anklagande blick. Jag tror han försökte säga ”hörru pysen, jag har gjort det här förr – sitt ner och håll dig lugn så vi kommer fram någon gång”.

Dagen efter det körde jag Renate till flygplatsen och det var allt annat än kul att lämna henne där. Men, livet måste gå vidare, så också i Texas.

Den här helgen som precis har passerat har varit Halloween för hela slanten. Egentligen är det idag som här Halloweenafton om man nu kan kalla det det. Men här har man Halloweenpyntat i en månad och klätt ut sig i en vecka. En rolig notering med Halloween är att det av någon anledning är helt legitimt att klä sig uberporrigt vilket 95% av alla tjejer gör. Plötsligt är Halloween min favvohelg. Själv gick jag som cowboy både på fredan och lördan. Idag ska jag dock byta outfit med Fredrik vilket gör att jag går som Bob Marley.

I fredags drog vi ett gäng till 6th street i Austin för att festa. Kvällen var kanon men de sista två jaegerbombsen var kanske inte helt nödvändiga. På parkeringen, precis innan vi ska bege oss hem runt halv tre-snåret, tar jag ett felbeslut. Beslutet är att urinera innan jag sätter mig i bilen. Jag ser ett gäng buskar vid en större vägg till någon kontorsbyggnad och beger mig dit. Några sekunder senare står jag med händerna i vädret med en blinkande polisbil bakom mig. Polisen går försiktigt fram och avväpnar mig. Jag bar en vattenpistol i mitt hölster. Han lägger den i gräset och informerar mig att jag var på väg att pissa på polishuset. Jag förklarar att jag inte var medveten om byggnaden var polishuset. Han ber mig hålla käften och informerar mig att jag gjort mig skyldig till brottet urinering vid allmän plats. Jag försöker förklara att jag aldrig hann urinera och han ber mig hålla käften och upplyser mig om att jag hade intentionen att urinera på polishuset. Jag försöker då förklara att jag ämnade kissa i buskarna men avbryts med ett ”Shut up” och sedan en fråga om jag vill åka hem eller till häktet. Otrevlig typ tänker jag. Undrar om han har komplex för sin längd. Den här liraren är inte mer än tre äpplen hög. Min hatt är större än honom. Jag får lust att skoja med honom medan han fyller i något papper. Tänker ge han en komplimang för sin kostym och fråga om mamma köpt den till honom men den nyktra delen av mig tar tag i trådarna och håller tillbaks den kommentaren. Sen kommer jag på att jag har ju en sheriffstjärna på min skjorta. Undrar om han skulle uppskatta att jag gav honom en order och kallade honom deputy? Eller så skulle jag bara kunna säga: ”Hey, this town isn’t big enough for the two of us”. Men jag har ingen lust att spendera natten i häktet så jag fegar ur. Han fyller i ett litet papper som jag måste skriva under. Jag frågar vad som händer om jag inte skriver under. Han svarar att då får jag spendera natten i häktet. Jag skriver under. Gillar den här utpressningsstilen snutarna kör med här. Lappen jag skrev under är ingen böter eller så, utan en försäkran om att jag ska komma till en rättegång där jag förmodligen kan bli bötfälld. Den äger rum kl 13.30 den 8 November i Austin. Den ser jag fram emot. Jag ska försöka träffa en advokat här på campus innan så jag kan förbereda mitt försvar. Jag har nämligen tänkt att representera mig själv. Det här kan bli det största jag har gjort i hela mitt liv. Jag kommer köra hela registret alla advokatserier och filmer har lärt mig genom åren. Allt ifrån Perry Mason till Ally McBeal. OBJECTION YOUR HONOUR, HEARSAY!!! Det kommer bli underbart!

Shit, nu har jag inte tid att skriva längre. Ska förvandla mig till Bobban och sjunga lite ”I shot the sheriff” medan ölen går ner. Light-öl så klart - man måste ju tänka på FFF.

Glöm inte att kolla in ALLA nya bilder i bildarkivet och be till alla möjliga gudar att Dembo håller nollan och att Jones gör ett hat-trick på söndag.