Port Aransas

Undertecknad har lite ont i högerarmen. Körde bil, på väg mot matvarubutiken, när jag yttrade någonting i stil med att jag skulle chilla med en kall öl medan Renate lagade maten. Lycklig över mitt bekväma förslag sträckte jag fram högerarmen med en knuten näve för en jensa-high five. Ja, jag vet att jag inte uppfann det handslaget men frågar ni Pata så kan han intyga att jag förespråkar den kraftigt framför en mesig 80-tals high-five. Och eftersom jag är den enda i kretsen som gör det så kan jag vara lite självgod och döpa den till en jensa-high-five. Den är väldigt enkel; person ett sträcker fram ena armen med en knuten näve när han/hon gjort något coolt och person två bekräftar genom att vertikalt ovanifrån, med knuten näve på ett lugnt och kontrollerat sätt, slå till person etts näve. Hur som helst, Renate bekräftade inte. Istället drog hon en stenhård rak höger på min deltamuskel. Nu fungerar inte den som den ska.

Men vänta nu. Håll i hästarna! Satt ni i en bil?, tänker ni. Visst faan gjorde vi det! Och det gör vi imorgon också. En fet jävla Jeep Grand Cherokee nollsexa! Det är underbart, riktigt freekin jädra underbart, att ha bil i Texas. I fredags, direkt efter min lektion ringde vi hyrbilsfirman som kom och hämtade oss på campus. Snubben plockade upp oss i en silvermetallic Jeep Grand Cherokee och antydde att det var enda bilen kvar i bilparken, vilket fick oss rejält förväntansfulla eftersom jag bokat den sneakiga ekonomibilen och fått det sneakiga ekonomipriset. Men efter lite registrering och kontokortstjafs vid hyrbilskontoret så vandrar hyrbilstjejen fram till en trött Corolla. Jag uttrycker min besvikelse och hastigt erbjuder hon oss Cherokeen för $5 mer per dag. 10 sekunders betänketid senare har vi en splitterny Cherokee till vårt förfogande. Inte illa!

Vårt mål för fredagen är att ta oss söderut till Port Aransa, vilket är en skön liten sommarstad vid kusten till Mexikanska gulfen. För att ta oss dit från San Marcos måste vi pinna ner Interstate 81 till San Antonio och där i krokarna träffa rätt avfart till 37an som skulle ta oss till Corpus Christi och därifrån hitta ut på en bro för att sedan hitta rätt väg till Port Aransa. 15 minuter söderut från San Marcos passerar vi Tanger som är ett av Amerikas absolut största outlet malls. Där försvinner tre timmar och en herrans massa dollar på en pisskvart. Väl nere i San Antonio hamnar vi fel i motorvägsdjungeln och är på väg att passera staden på västsidan istället för östsidan. Detta medför att bloggaren tar en chansning och bara glassar av motorvägen för att köra österut på diverse smågator. Renate är övertygad om att vi hittat slummen och jag börjar sjunga på Elvis Presley’s”In the Ghetto”. Men är vi vilse? ICKE! Rätt motorväg uppenbarar sig efter en 10 minuter och vi är right back on track.

Receptionen till hotellet vi bokat rum på i Port Aransa stänger klockan 21 och vi glider in två minuter i. Vi bor 20 meter från stranden och imorse (lördag) tog vi en lång promenad längs med strandkanten till en pir där vi träffade hajfiskaren Robert från Fredericksburg. Han berättar att han fångar sju till åtta stora hajar varje år från piren. Jag frågar om betet och han säger att han använder fiskarna han drar upp ibland till hajbete. ”Det är bra om man skär upp dom så dom blöder mycket, för då kommer hajarna” tillägger han. Finner det intressant eftersom det är surfare cirka 50 meter ifrån piren.

Efter lunch hittade vi ut till en ö norr om Port Aransa som heter San Jo. Under den promenaden pep Renate till om någonting hon upptäckt vid strandkanten. Jag undersöker artefakten och kan ganska överraskande meddela att jag nu träffat på en utomjordisk livsform. Varelsen var lila och jävligt bitter vilket gjorde att vi döpte den till Jobs. Den svarade inte på tilltal och agerade både arrogant och otacksamt. När vi räddade den från den torra stranden genom att slänga tillbaks den i havet, spelade han sådär avslappnad och cool som om han redan hade kontroll på situationen, vilket ledde till att havet spolade tillbaks han på stranden. Slö, slapp och likgiltig.

Ikväll har vi gjort nya vänner med våra grannar här på bygget. Dessa vänliga Amerikaner bjöd på bira, röka och marshmallows nere vid en öppen eld på stranden. En av lirarna hette Steve och han tyckte vi borde ta en tripp ner till mexikanska gränsen. Där kan man tydligen pröjsa nån mexikansk gränsvakt lite dollar så får man gå in och festa i mexiko några timmar. Steve fortsatte genom att promota en donkey show där med tveksamt innehåll som man tydligen inte fick missa. Renate var lagom sugen på den showen men aningen mer sugen då på landet mexiko. Jag avböjer mexiko då mitt pass är kvar i San Marcos och då spelar det ingen roll om gränsvakterna ”är coola och inte bryr sig”. Jag lämnar inte gärna landet.

Imorn ska vi kolla in Corpus Christi och kanske ta oss ombord ett fett hangarfartyg. Till dess…