Dagen d - ett fiasko!

Så kom dagen vi alla väntat på. Lyckligtvis fick jag skjuts till Austin men det innebar ändå att jag missade mina två onsdagslektioner. Jag hade tagit med mig kameran för att fotografera brottsplatsen, rättssalen, domare, åklagare med mera. MEN ICKE! Mitt minneskort var kvar i studenrummet. Vilken miss!

Hur som helst, jag hittade Comunity Court på samma gata som alla krogar och barer ligger på - 6th street. Jag passerade metalldetektorn utan pip, trots att jag hade nycklar, mynt och bältesspännet på. Jag gav min "citation", min lilla lapp som förklarade varför jag var där, till en äldre korpulent kvinna bakom ett skrivbord. Hon bad mig vänta. Jag satte mig ner och började läsa Saul Bellow's Seize the Day. En Amerikansk klassiker tydligen. Jag hade inte hört talas om den tidigare men jag måste läsa den pga en av mina kurser. Efter en halvtimme ropar kvinnan efter min uppmärksamhet och jag hoppar raskt fram till skrivbordet. Nu är det äntligen dags att leka advokat tänkte jag. Mitt självförtroende var på topp. Tidigare i veckan pratade jag med en advokat på campus som bekräftade det jag redan trodde - intentionen att urinera på allmän plats är inget brott. Inte heller intentionen att parkera fel eller intentionen att lägga för lite pengar i parkeringsmätaren. Det finns ingen lindrig lagöverträdelse som man kan fällas för för att ha intentionen att göra. Och eftersom polisen omöjligt kan bevisa att jag urinerade så var jag fullständigt avslappnad och förväntansfull.

Men, den korpulenta kvinnan började med att förklara att min halvtimmes väntan berodde på ett datastrul och sen fortsatte hon med att berätta att polisen inte lämnat in sin rapport på händelsen, vilket betyder att jag måste ta mig tillbaka till Austin en annan dag. Jag förklarade att jag missade två lektioner idag bara för att ta mig hit men det var som att prata med en pelare. En jävligt tjock pelare. Kvinnan var fullständigt mekanisk. Det gick inte att urskilja ett spår av förståelse eller empati. Nu måste jag tillägga att det var varken förståelse eller empati jag var ute efter så jag frågade om jag kunde få träffa domare eller åklagare ändå. Kvinnan svarade nej och frågade vad jag hade för telefonnummer. Jag kan fortfarande inte mitt telefonnummer utantill så jag chansade helt enkelt. En ganska bra chansning visade det sig efteråt. Jag missade bara tre nummer. Tydligen ska dom ringa mig (lycka till!) när polisen lämnat in sin rapport, och boka en ny tid med mig så jag får träffa en åklagare. Vi får se vad som händer. Dom har ju iallafall min adress. Campusadvokaten trodde att åklagaren, om jag hade fått träffa honom/henne skulle ta sig för pannan och antingen skriva av fallet, eller hota med riktig rättegång utan att egentligen ta fallet ända dit. Jag hade hoppats på att få träffa åklagaren och eventuellt syna den bluffen. Nu kanske det aldrig kommer hända. Tråkigt.

Efter detta debackel hade jag lite tid att döda i Austin. Plötsligt hade sommaren kommit tebax och det var cirkus 30 grader i skuggan. Jag bar mina blåa dieseljeans med instoppad vit skjorta samt grymma lp-skivor ni vet var, och ett par levis pilotsolbrillor. Jag rullade upp ärmarna, kände mig lite coolare och började planlöst strosa omkring i stan. Efter en kvart hittade jag en gammal kyrka. Jag gillar gamla kyrkor och ville ta mig in för att ta ett snack med Gud. Alla dörrar var dock låsta till denna kyrka. Medan jag gick och kände på dörrarna tänkte jag på vad jag skulle säga om någon prälle råkade öppna en dörr åt mig. Funderingarna slutade med att jag bestämde mig för: "I wanna talk to God". Tyvärr öppnade varken präst eller annat kyrkligt väsen någon dörr för mig. Men efter ytterliggare en kvart stöter jag på en ny kyrka, dock varken lika gammal eller vacker. Men rastlös som jag är känner jag på dörrarna. Återigen låsta, men skam den som ger sig. En av dörrarna avslöjar att det finns en väg in på vardagar genom kyrkkontoret. Jag tar mig runt kyrkan och trycker upp dörren. Innanför sitter en äldre kvinna bakom en receptionsmottagning och jag går fram emot henne. Hon frågar; How may I help you? Jag tar av mina solbrillor, tittar henne i ögonen och säger; I'm here to see Jesus. Hon tittar tillbaks lite förskräckt, rör läpparna utan att frambringa varken ord eller stavelser. Det passerar någon sekund och jag börjar tycka lite synd om henne. Istället för att fortsätta charaden yttrar jag någonting om huruvida det är okej eller inte att gå in i kyrkan. Kvinnas säger att det är ok.

Jag ångrar att jag inte höll käften. Det hade varit roligare att få ett svar. Kanske i stil med; Har du bokat tid?, eller liknande. Hur som helst, jag knallade in i kyrkan och den var en stor besvikelse. Altaret var ett skämt och fönstren likaså. Jag bläddrade lite i en bibel, tog en djup suck och gick ut.

Nu är klockan två på natten här och jag måste runda av. Ikväll har vi rökt vattenpipa på ett ställe down town San Marcos. Jag har passerat stället några gånger och trott att det varit en strippklubb. Men det var en hookah-bar. Vi körde svartvinbärssmak och det var helt okej. På det här stället kan man låna både backgammon och Schack. Yadayadayada, jag är obesegrad.

Over and out!