Port Aransas

Undertecknad har lite ont i högerarmen. Körde bil, på väg mot matvarubutiken, när jag yttrade någonting i stil med att jag skulle chilla med en kall öl medan Renate lagade maten. Lycklig över mitt bekväma förslag sträckte jag fram högerarmen med en knuten näve för en jensa-high five. Ja, jag vet att jag inte uppfann det handslaget men frågar ni Pata så kan han intyga att jag förespråkar den kraftigt framför en mesig 80-tals high-five. Och eftersom jag är den enda i kretsen som gör det så kan jag vara lite självgod och döpa den till en jensa-high-five. Den är väldigt enkel; person ett sträcker fram ena armen med en knuten näve när han/hon gjort något coolt och person två bekräftar genom att vertikalt ovanifrån, med knuten näve på ett lugnt och kontrollerat sätt, slå till person etts näve. Hur som helst, Renate bekräftade inte. Istället drog hon en stenhård rak höger på min deltamuskel. Nu fungerar inte den som den ska.

Men vänta nu. Håll i hästarna! Satt ni i en bil?, tänker ni. Visst faan gjorde vi det! Och det gör vi imorgon också. En fet jävla Jeep Grand Cherokee nollsexa! Det är underbart, riktigt freekin jädra underbart, att ha bil i Texas. I fredags, direkt efter min lektion ringde vi hyrbilsfirman som kom och hämtade oss på campus. Snubben plockade upp oss i en silvermetallic Jeep Grand Cherokee och antydde att det var enda bilen kvar i bilparken, vilket fick oss rejält förväntansfulla eftersom jag bokat den sneakiga ekonomibilen och fått det sneakiga ekonomipriset. Men efter lite registrering och kontokortstjafs vid hyrbilskontoret så vandrar hyrbilstjejen fram till en trött Corolla. Jag uttrycker min besvikelse och hastigt erbjuder hon oss Cherokeen för $5 mer per dag. 10 sekunders betänketid senare har vi en splitterny Cherokee till vårt förfogande. Inte illa!

Vårt mål för fredagen är att ta oss söderut till Port Aransa, vilket är en skön liten sommarstad vid kusten till Mexikanska gulfen. För att ta oss dit från San Marcos måste vi pinna ner Interstate 81 till San Antonio och där i krokarna träffa rätt avfart till 37an som skulle ta oss till Corpus Christi och därifrån hitta ut på en bro för att sedan hitta rätt väg till Port Aransa. 15 minuter söderut från San Marcos passerar vi Tanger som är ett av Amerikas absolut största outlet malls. Där försvinner tre timmar och en herrans massa dollar på en pisskvart. Väl nere i San Antonio hamnar vi fel i motorvägsdjungeln och är på väg att passera staden på västsidan istället för östsidan. Detta medför att bloggaren tar en chansning och bara glassar av motorvägen för att köra österut på diverse smågator. Renate är övertygad om att vi hittat slummen och jag börjar sjunga på Elvis Presley’s”In the Ghetto”. Men är vi vilse? ICKE! Rätt motorväg uppenbarar sig efter en 10 minuter och vi är right back on track.

Receptionen till hotellet vi bokat rum på i Port Aransa stänger klockan 21 och vi glider in två minuter i. Vi bor 20 meter från stranden och imorse (lördag) tog vi en lång promenad längs med strandkanten till en pir där vi träffade hajfiskaren Robert från Fredericksburg. Han berättar att han fångar sju till åtta stora hajar varje år från piren. Jag frågar om betet och han säger att han använder fiskarna han drar upp ibland till hajbete. ”Det är bra om man skär upp dom så dom blöder mycket, för då kommer hajarna” tillägger han. Finner det intressant eftersom det är surfare cirka 50 meter ifrån piren.

Efter lunch hittade vi ut till en ö norr om Port Aransa som heter San Jo. Under den promenaden pep Renate till om någonting hon upptäckt vid strandkanten. Jag undersöker artefakten och kan ganska överraskande meddela att jag nu träffat på en utomjordisk livsform. Varelsen var lila och jävligt bitter vilket gjorde att vi döpte den till Jobs. Den svarade inte på tilltal och agerade både arrogant och otacksamt. När vi räddade den från den torra stranden genom att slänga tillbaks den i havet, spelade han sådär avslappnad och cool som om han redan hade kontroll på situationen, vilket ledde till att havet spolade tillbaks han på stranden. Slö, slapp och likgiltig.

Ikväll har vi gjort nya vänner med våra grannar här på bygget. Dessa vänliga Amerikaner bjöd på bira, röka och marshmallows nere vid en öppen eld på stranden. En av lirarna hette Steve och han tyckte vi borde ta en tripp ner till mexikanska gränsen. Där kan man tydligen pröjsa nån mexikansk gränsvakt lite dollar så får man gå in och festa i mexiko några timmar. Steve fortsatte genom att promota en donkey show där med tveksamt innehåll som man tydligen inte fick missa. Renate var lagom sugen på den showen men aningen mer sugen då på landet mexiko. Jag avböjer mexiko då mitt pass är kvar i San Marcos och då spelar det ingen roll om gränsvakterna ”är coola och inte bryr sig”. Jag lämnar inte gärna landet.

Imorn ska vi kolla in Corpus Christi och kanske ta oss ombord ett fett hangarfartyg. Till dess…

Mera Kinky

Lille Lund rapporterade att den gode Kinky nått svensk media. Ja, det är sant att han hade ett band tidigare som hette Kinky Friedman and the Texas Jew Boys och dom hade en låt som mycket riktigt hette "They Ain't Making Jews Like Jesus Anymore". Det rapporteras att Kinky är minst lika mycket Jude som Texare.

Varför kan inte Svenska politiker vara lite mera Kinky lixom? Hade inte allting varit lite roligare då? T ex...

Om homoäktenskap: "I support gay marriage because I believe they have right to be just as miserable as the rest of us!"

Om dödsstraff: "I am not anti-death penalty, but I'm damn sure anti-the-wrong-guy-getting executed."

Om Jesus: "Neither of us actually held a job during our lives. We both just traveled the countryside basically irritating people."

En till om Jesus: "If you don't love Jesus, go to hell!"

Om att vara politiskt korrekt: "It's politically correct these days to apologize to the Indians and apologize to the Hawaiians for taking their land, apologize to the African-Americans for dealing with them as slaves and on and on without end. It's a little late in the game to go around apologizing and thinking everything's going to be OK."

Nog om Kinky. Renate är här på besök och hon tajmade in sin lingonvecka på sekunden. Fantastisk hur Gud gillar att ge mig prövningar. Idag låg vi hur som helst nere i parken och fluktade in Frisbee Dan's konster. Jag är rädd att Renate brände sin lilla rygg litegrann. Fortfarande varmt och skönt här. Igår var vi nere på en hel-amerikansk diner där Renate blev nekad Corona. Inget leg - ingen öl. Nu gör hon sig iordning för ett nytt försök down town. Denna gång med ett id i beredskap. Sanningen är att dom är stenhårda på alla ställen här. Kollar mig hela tiden men jag tolkar det som komplimanger.

Här kommer en lista på grejer jag saknar från Sverige (Listan innehåller inte familj, vänner eller Råsunda eftersom dessa är självskrivna):

1. Att kunna sitta i lugn och ro på en restaurang. Både genom att slippa svara hundra gånger att allt är bra samt att kunna avsluta sin måltid utan få notan upp i fejjan innan man ens hunnit funderat på huruvida man vill ha kaffe eller inte och med halva maträtten kvar på tallriken.

2. Priser inklusive moms

3. Riktigt kaffe

4. SL. Allt är förlåtet! Förseningar och överpris spelar ingen roll längre. Huvudsaken är att ni finns.

5. Mysbögigt te

Kinky for Governor

Inget kaffe idag heller på baptistmötet. Dessutom delades kakorna ut tillsammans med maten så dom kunde kontrollera att man bara fick två var.

Besviken.



Kinky Friedman är en snubbe som ställer upp i Guvernörsvalet i Texas om lite mindre än en månad. Hans två slogans är; "Why the hell not?" och "How hard can it be?". Kinky har blivit lite av min idol. http://www.kinkyfriedman.com/index.html

Fick resultatet på mitt American Literature Exam. Medel var 73 och jag trodde jag skulle göra sämre än förra gången men drog till med överaskande 96 pinnar av 100.

Noterar att blog schmog är back in business.

Nöjd.

Death of a blogger

Varför är blog schmog nedlagd? Spekulationsomfattningen är just nu uppe på en Materazzi/Zidane-nivå. Han gjorde det för att han hade slut på idéer hävdar vissa. "Han fick lite sirap i hjärnan och lite motstånd av tangenterna och ömklig som han är lade han sig direkt på rygg", uttrycker en upprörd läsare. Andra uppger att det var någon på arbetsplatsen som tog upp bloggen på ett personalmöte. "Vi tycker inte din blogg är bra för sammanhållningen i gruppen". Medan en tredje källa vittnar om att ingen visste något om bloggen på kontoret. Men i takt med att bloggens popularitet ökade fick bloggaren kalla fötter. "Han trodde han skulle få sparken och han hade mardrömmar om Janne Joseffson och Uppdrag granskning"

NEJ NEJ NEJ

FEL FEL FEL

Låt mig ge er sanningen. Jobsen lever på två saker, mao han har två stora begär; Tonfisk på burk och andra människors olycka. Planen från början var att skapa något som folk faktiskt skulle tycka om samt göra sig beroende av, bara för att senare kunna rycka bort det tillsammans med ett hånskratt. Jag hoppas du mår bra nu!

Här följer iallafall en blog schmog topp tre lista.

3. Sen gick jag till förrådet och hämtade 8 pärmar som jag sedan ställde på bänken mellan oss. Nu kan inte Adam se min skärm längre.

2. De hade satt upp foton på alla anställda på en stor tavla, och på min bild stod jag i matrummet med en halväten Gorbys i näven. Jag stämplade ut och gick hem.

1. På förmiddagen kom en projektledare som jag inte gillar till min plats. Han är alltid överdrivet solbränd, iklädd skjorta och tror han äger hela världen. Dessutom så kallar han alla för "Champ", "Kungen" eller "Mästaren". Jag vill bara spy honom i nyllet. Jag vet inte vad han heter men vi kan kalla honom för Cepet. Han ville att jag skulle skapa en databas åt honom. Jag frågade om han hade någon projektkod som jag kunde tidredovisa på isåfall. Cepet sa att han skulle få det på måndag. Jag sa att han kunde återkomma då. Cepet log menande och frågade om jag inte kunde vara lite kreativ i min tidredovisning och fuska lite. Jag sa att jag kunde ringa och fråga min chef. Han gick till Adam istället. Adam var glad för att få hjälpa till och fnissade glatt när han blev kallad för "superkillen" av cepet.

Men händer ingenting i Texas lille glenn? Nej, inte så värst mycket just nu. Saker börjar gå på rutin. Jag hade två prov här i början av veckan som jag kanske kunde bloggat lite grann om men jag tänkte - vem faan bryr sig? Åkt på en riktig j-kla dunderförkylning kan man ju rapportera om men då börjar folk tro att man har det dåligt här och det vill jag ju inte. Men shit va förkyld jag blir när jag blir förkyld. Ha! Den där meningen borde vara med på tjuvlyssnat.se. Det är fortfarande varmt å skönt här ute men jänkarna är ju helt sinnesförvirrade med ac'n. Vad är det som händer? Varje gång man går inomhus måste man ta på sig en jacka. Åh... herregud! Allt är bakvänt här.

På söndag landar Renate på San Antonios flygplats och det ska bli underbart att träffa henne igen. Jag gjorde klart med hyrbil idag över nästa helg då det blir en lite road trip här i Texas. Ska bli skitkul! Ser fram emot det.

Dagens Fråga: Är det bara jag som tycker den här texten på en matprodukt är konstig: Natural and artificial flavoured?

Jag mötte Dan

Var på baptistcentret idag och kom till två insikter. Insikterna var att det gått en vecka utan att jag tagit mig tid att skriva här samt att hela baptistbesöket tappar i attraktion när dom inte serverar kaffe. Händer det igen ska jag faan klaga.

Helgen gick som vanligt i dimmans tecken och jag försöker minnas om det finns någonting värt att berätta men inser att jag inte minns mycket alls. Satsar på en alkoholfri helg den här helgen. Prov både måndag och tisdag tycker jag rättfärdigar det.

Men den tid av helgen som var dimfri minns jag lite av. Jag köpte bland annat en frisbee av Frisbee Dan. San Marcos har en skön park där man kan sola och koppla av. Blir det för varmt är det bara att ta ett dopp i ån eller hyra en "tube" som man kan flyta floden ner på. Den här parken heter Sewell Park och varje dag vid klockan 14.00 kommer det en 45-årig hyperaktiv snubbe dit och kastar frisbee med folk som råkar befinna sig där. Av en händelse är han rätt grym själv och stilar lite lagom med diverse tricks och stojjar och stimmar med studenter i parken. Han skrattar högt åt sina egna skämt och i just det avseendet påminner han rätt mycket om jobs. Tydligen har han tidigare knarkat allt som gått att knarka och är nu bara beroende av frisbee. Frisbee Dan såg att vår frisbee pajade. Den sprack i mitten och till slut lossnade det bitar från den. Han nasade då en av sina egna specialgjorda frisbees till mig och jag kunde helt enkelt inte neka. Så nu är jag alltså en stolt ägare av en specialgjord frisbee av Frisbee Dan.

Bildarkivet är lite uppdaterat och dessutom måste jag berätta att det gamla telefonnumret ni fick av mig per mail gäller fortfarande. Jag vill minnas att jag skrev att jag skulle sluta använda det för att mobiloperatören är satan. Glöm det, jag kommer finnas på det numret. Dock tror jag fortfarande satan har en del av kakan i företaget.