Ingen titel idag

Häromdagen sitter man i sitt studentrum och panikfilar på uppsatsen jag nämnde i något inlägg tidigare. En inledning och en sammanfattning ska författas och det står fullständigt still i huvudet. Då knackar Fransyskan på dörren och släpper in sig själv och placerar sig i det gemensamma rummet så hon kan prata med oss båda.. Jag vet att Matt sitter i sitt rum och skriver. Med andra ord, vi ser båda hyfsat upptagna ut. Fransyskan frågar om vi har haft en bra thanksgiving men jag vet att hon inte är ett dugg intresserad. Ni vet hur vissa individer ställer en fråga bara för att få samma fråga tillbaka. Det här var en sådan. Jag sammanfattar helgen lite snabbt; vi bodde bra, vi åt bra, vi drack bra, vi spelade spel, kollade på film och åkte Jet Ski i hundra jävla knutar. Efter det följer en paus, lite nickningar, - jo, det var bra tillägger Matt, ytterligare en paus. Jag ber till gud att Matt inte ska fråga hur hon hade det. Gud lyssnade inte. Faan, Matt! Du vet bättre! Först kommer en kavalkad av superlativ och extrema adjektiv om hennes vecka i San Fransisco. Sen fortsätter det med diverse banala händelser och intetsägande betraktelser i all evighet känns det som. Kanske var det bara 20 minuters monologtjatter med då snackar vi 20 minuters intensivt prat helt utan andningspauser. När hon äntligen ger upp så riktar jag tillbax fokus på uppsatsen. Det försökte jag faktiskt med medan hon höll på utan att lyckas. Men nu j-vlar tänker jag. Då vänder människan på klacken och går in i mitt rum för att ställa den absolut idiotiska frågan av alla frågor: Oj, jag glömde berätta - Vet du vad jag har gjort?

Jag vill snabbt informera att jag har absolut ingen respekt för människor som ställer frågor som inte är frågor utan bara ingångsfraser till någon form av delgivelse, som t ex Vet du vad som har hänt eller vet du vad jag har gjort eller liknande. Prova med att bara berätta vad som hänt istället.

Hur som helst, jag svarade med att skaka på huvudet och hon berättar i överdriven glädje om sin nya tatuering som hon fick gjord i San Fran. Det är en liten fe med lite stjärnor och ett litet spö placerad på vänstersida mage. Gullig, fin, vad faan säger man? Jag tror inte det spelar någon roll. Nu får jag fem minuters till monolog om att det inte gjorde ont, att hon kanske ska fylla i färgerna eller att hon inte ska fylla i färgerna eller att hon ska fylla i färgerna men måste kolla var man kan göra det först osv osv osv. Efter ett tag börjar jag leta efter en lapp eller liknande. Jag tänker jag kan skriva något i stil med "please leave" eller "go away" och räcka henne. Undrar om det skulle funka? Jaja, hon gick innan jag skrev någon lapp men jag förbannade ändå mig själv för att inte ha låst dörren i första början.

Som sagt, Thanksgiving blev en succé. Höjdpunkten var så klart att köra jet skin. Jag var uppe i 60 miles/h vilker nästa är hundra blås. Fy faan va det är roligt med fart! Men inte när man sitter bakom som passagerare. Då var man inte kaxig. Ingen kontroll på någonting och det känns som man är på väg av efter var och varannan våg. Bildarkivet är uppdaterat med bilder från långehelgen hos familjen Moon. Ni som är intresserade kommer få se bilder på husdjuren, vår långpromenad, poolen, biljardspelandet, sjön, huset osv. http://www.fonten.se/texas10.htm

Tiden går fort när man har kul. Nu på måndag är sista dagen för lektioner och sen följer "final exams". Min sista tenta är den 12e Dec och sen bär det vidare. Jag hade tänkt å dra med Fredrik här och någon polare till honom till Vegas direkt efter skolan men nu är jag osäker på hur det blir med det. Han drar nämligen dit redan den 9e eftersom hans tentor ligger bättre i tiden än mina. Och sen fortsätter han till L.A. den 14e för att den 18e ta sig upp till San Fran. Kanske tar jag å flyger till L.A. efter skolan å möter upp honom där. Jag ska ändå till Vegas senare. Och i San Francisco dyker mamma och syster upp den 22a och vi ska spendera några nätter där och sen några i Vegas och sen några i L.A. innan de ger sig av den 8e Jan. Vad är storhelger utan la famiglia?

Happy Thanksgiving!

Hej allihopa! I Amerika firar man thanksgiving. Anledningen råkar vara att man för länge länge sen fick lite hjälp av indianer. Nybyggare, alltså brittiska pilgrimer, fick hjälp att överleva den första vintern av ett gäng uramerikaner; indianer. Sen dödade man dom i nån fånig dispyt men det spelar föga roll. Det viktiga é att man idag har den här sköna helgen. Jag vet att dom flesta av er jobbar å sliter och är inte det minsta medvetna om att folk på den här sidan är lediga och sitter hemma och super. Men nu vet ni faan det.

Maggie Moon bjöd hem mig å min rumskompis Matt till sina föräldrar. Så i tisdag efter lektionerna körde hon oss hit. Man åker norr ifrån San Marcos till Austin och väl där svänger man vänster och fortsätter att dunka på neråt lite mer än en timme å sen é man framme vid ett ställe som heter Horseshoe Bay. Hur coolt låter inte det?

Maggie Moon's föräldrar är supercoola och huset dom bor i är helt jävla fantastiskt. Jag lägger upp bilder senare så får ni se. Jag har varit full två dagar i sträck för hennes farsa är helt jävla galen och blandar drinkar till oss hela tiden. Idag var vi ute på värsta hajken i två timmar och letade efter huggormar att skjuta men vi hittade tyvär inga. I ryggan hade pappa Moon blandat vodka tranbär a la Ando-stylee! (70/40).

Igårnatt satt jag å Matt på verandan lagom berusade å tittade på stjärnorna å funderade hur faan vi hamnade här. Vi tänkte, vi är faan inte värdiga detta. Vi bor som kungar, vi serveras frukost, lunch och middag och all jävla sprit é bara å ta för sig. Huset är ett palats och imorgon ska vi ut på sjön å köra Jet Ski!

Jag är lite för tankad just nu för att ge en klarare bild än den jag försökte ge er. Hoppas allt e bra med er! Skål!

Logg

Detta inlägg är varken roligt eller intressant. Bara så du vet.

Klockan ringde 07.15, vilket jag visste var alldeles för optimistiskt, men runt 08.30 var jag uppe på tå. Satte mig framför datorn för att jobba med uppsatsen till The Development of The English Language. Uppgiften är att analysera en text ifrån The Early Modern English Period vilket är ungefär samtidigt som renässansens dagar i Brittanien, 1500-1650. Jag har börjat på skiten men begrep igårkväll att jag var tvungen att skrota allt eftersom jag kom till insikt om att det som analyserades var naivt och fullständigt j-vla urkorkat. Jag försökte mig på någon analys av det demonstrativa pronomet this men gick rakt in i väggen. Nu har jag ställt om siktet till att analysera verb istället. Min första paragraf har kommit till att handla om tredje person singular böjningsändelsen -s som under Middle English faktiskt var -eth. Detta arbeta kom att pågå till klockan 10.50 då det var dags att bege sig till första veckans första lektion; The History of The English Language. Den startar 11.00.

Klassen var hyfsat urholkad idag. Jag tror många skolkar måndag och tisdag för att ta långledigt över Thanksgivinghelgen. Professorn, som är en kort, skäggig, äldre man men mörk hes röst, inledde som vanligt lektionen med samma ord som han alltid, utan undantag, inleder med; Answer the roll, please. Sedan följer en 50 minuter lång monolog om det aktuella kapitlet från textboken. Bland annat nämndes slang, vilket hade fått professorn att ta med sig ett urklipp från en tidning med modern slang. Poängen var att viss slang överlever och blir accepterad medan annan slang försvinner lika fort som det kom. Så har det varit i alla tider. Nog om det.

Nästa lektion börjar 14.00 vilket innebär att jag har en lång lunch. Under denna tid brukar jag passa på att göra läxor som jag varit för lat att göra under helgen samt äta lunch såklart. Vanligtvis går jag till ett ställe som heter Commons där dom serverar buffé för $6.25 (44:-), så gjorde jag oxå idag. Hade inte haft mexikanskt på ett tag så jag svullade i mig två egengjorda burritos eller enchiladas. Jag lär mig aldrig skillnaden. Jag funderade ett tag på lite kaffe efter maten men det stannade vid just funderingen. Istället begav jag mig till LBJ Student Center för att i en datasal printa ut läxan i Modern English Syntax som vi har tills imorn. Den första datasalen var fullsatt så jag begav mig fyra våningar upp i huset och där fanns den en plats ledig. Det dumma med den här datasalen är att vissa terminaler inte kommunicerar med printern men lyckligtvis gjorde min dator det. Passade dessutom på att printa ut andra övningar så jag kan plugga lite under Thanksgivinghelgen eftersom provet är precis efter den helgen. Alla mina printjobb jag skickade till printerna skrevs ut precis som jag ville ha dom. Besöket var en succé och jag lämnade datorsalen nöjd.

Nu hade jag tid över till att läsa den text vi hade i läxa till English Literature; The Dead av James Joyce. Jag kom bara igenom halva texten men ska läsa klart den senare, kanske över Thanksgivinghelgen (börjar bli jobbigt att skriva det nu), eftersom jag tyckte den verkade bra. 13.56 var jag på plats för föreläsningen. Vi pratar fortfarande om English Literature. Jag passade på att blunda och drömma mig bort i fyra minuter. När Professorn, som är en tjock, äldre tant med blont krulligt hår och glasögon, drog igång märkte jag att Andrew inte hade kommit. Andrew är en snubbe jag bara träffar på dessa lektioner. Vi gillar att sitta bredvid varandra. Oj! Va bögigt det där lät. Det jag menar är att dom enda gångerna jag ser eller pratar med Andrew är på dessa föreläsningar. Varför var han inte på plats? Kanske sade han förra veckan att han skulle missa lektionen för att han skulle prata med någon präst om att inte ha för stora förhoppningar på äktenskapet han tänkt ge sig in i. Jag funderar tre sekunder till på huruvida detta är fallet eller inte. Alltså om detta är anledningen till att han inte dykt upp men kan inte med säkerhet säga att jag minns rätt. Hur som helst så drar professorn igång i hundranitti blås om Virgina Woolfe's "stream of consciousness" och växlar upp utan andningspaus till James Joyce och hans katolska uppväxt. Här gäller det bara att försöka hänga med.

Nu är man tillbaka där dagen började och det jag ska syssla med är den förbannade uppsatsen men det jag gör är att skriva ett meninslöst blogginlägg. Jaja, jag hade ju inte skrivit nått på ett tag. Jag ska nu ägna mig åt att analysera engelsk grammatik, verb i synnerhet, för om jag blir klar innan tisdagskvällen kan jag koppla av hela onstorsfrelörsön vilket skulle kännas jätteskönt.

Lite updates

Tomtarna på Downtown Austin Comunity Court verkar druckit ett gäng muggar julglögg för mycket. Häromdan fick jag brevledes en upplysning om att jag MISSADE att inställa mig vid rätten den 8 november!!??!! Vidare informerar brevet mig om att om jag inte hör av mig inom sju dagar kommer dom "issue a warrant for my arrest". Hur spännande det än låter att bli arresterad så faxade jag dom mitt lilla kvittobevis jag fick när jag var där. Jag hade lite på känn att det skulle bli så här. Intrycket man fick när man var där var att; dom här människorna spelar inte med alla kort i leken. Det verkar lixom saknas lite koppar i skåpet.

För övrigt så är det inte så mycket att rapportera. Tog mig en riksfylla tillsammans med Malin, Robert mm i fredags. Vi barhoppade på 6th street och det coolaste stället vi var på hette Aquarium och hade en hel långvägg full med olika akvarium. Fullast blev den gode Robert som i vanlig ordning luftade stiftet på väg hem från krogen. Vi var uppe i Austin, på 6th street, och hade snuten kört förbi hade det garanterat varit häktet för han den natten. Men det slutade gott. Iallafall nästan gott, han fick ropa efter Ralf vid vägrenen halvägs till San Marcos.

Jag har uppdaterat bildarkivet (länkat uppe till höger) med bilder från basketmatchen och utgången jag precis nämnde.

Det har just blivit klart att jag får fira en riktig traditionell thanksgiving nästa vecka. Har blivit inbjuden tillsammans med Matt av Maggie Moon (hon heter faktiskt det) till hennes familj som bor i någon stor villa med sjötomt i utkanten av Austin. Tydligen ska dom ha jet skies vilket låter spännande. Jag känner knappt den här tjejen men så fort hon hörde att vi inte hade något att göra på thanksgiving så bjöd hon in oss till sin familj. Se där, ett smakprov på amerikanska söderns gästvänlighet.

Nu ska jag ägna tid åt en uppsats som ska in i morgon. Fy faan va jag inte ser fram emot mina närmsta timmar. Säger som jag sagt förut; hade det inte varit för allt j-vla pluggande hade det här varit världens bästa semester!

Dagen d - ett fiasko!

Så kom dagen vi alla väntat på. Lyckligtvis fick jag skjuts till Austin men det innebar ändå att jag missade mina två onsdagslektioner. Jag hade tagit med mig kameran för att fotografera brottsplatsen, rättssalen, domare, åklagare med mera. MEN ICKE! Mitt minneskort var kvar i studenrummet. Vilken miss!

Hur som helst, jag hittade Comunity Court på samma gata som alla krogar och barer ligger på - 6th street. Jag passerade metalldetektorn utan pip, trots att jag hade nycklar, mynt och bältesspännet på. Jag gav min "citation", min lilla lapp som förklarade varför jag var där, till en äldre korpulent kvinna bakom ett skrivbord. Hon bad mig vänta. Jag satte mig ner och började läsa Saul Bellow's Seize the Day. En Amerikansk klassiker tydligen. Jag hade inte hört talas om den tidigare men jag måste läsa den pga en av mina kurser. Efter en halvtimme ropar kvinnan efter min uppmärksamhet och jag hoppar raskt fram till skrivbordet. Nu är det äntligen dags att leka advokat tänkte jag. Mitt självförtroende var på topp. Tidigare i veckan pratade jag med en advokat på campus som bekräftade det jag redan trodde - intentionen att urinera på allmän plats är inget brott. Inte heller intentionen att parkera fel eller intentionen att lägga för lite pengar i parkeringsmätaren. Det finns ingen lindrig lagöverträdelse som man kan fällas för för att ha intentionen att göra. Och eftersom polisen omöjligt kan bevisa att jag urinerade så var jag fullständigt avslappnad och förväntansfull.

Men, den korpulenta kvinnan började med att förklara att min halvtimmes väntan berodde på ett datastrul och sen fortsatte hon med att berätta att polisen inte lämnat in sin rapport på händelsen, vilket betyder att jag måste ta mig tillbaka till Austin en annan dag. Jag förklarade att jag missade två lektioner idag bara för att ta mig hit men det var som att prata med en pelare. En jävligt tjock pelare. Kvinnan var fullständigt mekanisk. Det gick inte att urskilja ett spår av förståelse eller empati. Nu måste jag tillägga att det var varken förståelse eller empati jag var ute efter så jag frågade om jag kunde få träffa domare eller åklagare ändå. Kvinnan svarade nej och frågade vad jag hade för telefonnummer. Jag kan fortfarande inte mitt telefonnummer utantill så jag chansade helt enkelt. En ganska bra chansning visade det sig efteråt. Jag missade bara tre nummer. Tydligen ska dom ringa mig (lycka till!) när polisen lämnat in sin rapport, och boka en ny tid med mig så jag får träffa en åklagare. Vi får se vad som händer. Dom har ju iallafall min adress. Campusadvokaten trodde att åklagaren, om jag hade fått träffa honom/henne skulle ta sig för pannan och antingen skriva av fallet, eller hota med riktig rättegång utan att egentligen ta fallet ända dit. Jag hade hoppats på att få träffa åklagaren och eventuellt syna den bluffen. Nu kanske det aldrig kommer hända. Tråkigt.

Efter detta debackel hade jag lite tid att döda i Austin. Plötsligt hade sommaren kommit tebax och det var cirkus 30 grader i skuggan. Jag bar mina blåa dieseljeans med instoppad vit skjorta samt grymma lp-skivor ni vet var, och ett par levis pilotsolbrillor. Jag rullade upp ärmarna, kände mig lite coolare och började planlöst strosa omkring i stan. Efter en kvart hittade jag en gammal kyrka. Jag gillar gamla kyrkor och ville ta mig in för att ta ett snack med Gud. Alla dörrar var dock låsta till denna kyrka. Medan jag gick och kände på dörrarna tänkte jag på vad jag skulle säga om någon prälle råkade öppna en dörr åt mig. Funderingarna slutade med att jag bestämde mig för: "I wanna talk to God". Tyvärr öppnade varken präst eller annat kyrkligt väsen någon dörr för mig. Men efter ytterliggare en kvart stöter jag på en ny kyrka, dock varken lika gammal eller vacker. Men rastlös som jag är känner jag på dörrarna. Återigen låsta, men skam den som ger sig. En av dörrarna avslöjar att det finns en väg in på vardagar genom kyrkkontoret. Jag tar mig runt kyrkan och trycker upp dörren. Innanför sitter en äldre kvinna bakom en receptionsmottagning och jag går fram emot henne. Hon frågar; How may I help you? Jag tar av mina solbrillor, tittar henne i ögonen och säger; I'm here to see Jesus. Hon tittar tillbaks lite förskräckt, rör läpparna utan att frambringa varken ord eller stavelser. Det passerar någon sekund och jag börjar tycka lite synd om henne. Istället för att fortsätta charaden yttrar jag någonting om huruvida det är okej eller inte att gå in i kyrkan. Kvinnas säger att det är ok.

Jag ångrar att jag inte höll käften. Det hade varit roligare att få ett svar. Kanske i stil med; Har du bokat tid?, eller liknande. Hur som helst, jag knallade in i kyrkan och den var en stor besvikelse. Altaret var ett skämt och fönstren likaså. Jag bläddrade lite i en bibel, tog en djup suck och gick ut.

Nu är klockan två på natten här och jag måste runda av. Ikväll har vi rökt vattenpipa på ett ställe down town San Marcos. Jag har passerat stället några gånger och trott att det varit en strippklubb. Men det var en hookah-bar. Vi körde svartvinbärssmak och det var helt okej. På det här stället kan man låna både backgammon och Schack. Yadayadayada, jag är obesegrad.

Over and out!

Besvikelse & Stolthet

Besvikelsen i söndags var helt klart påtagbar men den nådde aldrig någon sinnesrubbad nivå som jag befarat. Och ganska skönt var väl det. 0-0 mot GAIS däremot, kändes i själen och jag tror att besvikelsen efter det nederlaget, för det var ett nederlag, gjorde att söndagens resultat blev mindre smärtsamt. Hur som helst så finns det bitterhet över att det var så förbannat nära att skriva historia genom att vinna två serier i rad, Superettan och Allsvenskan. Trots bitterhet och besvikelse så går man runt och är förbannat stolt. Stolt över en andraplats och stolt över att vara bäst i Stockholm.

Det känns självklart skittrist att behöva missa en sådan match med den inramningen. När Patrik skriver att det var det största han upplevt så förstår man att man missat något speciellt. Jag hade ju ordnat så att jag kunde videostreama matchen via canalplus. Drog i gryningen iväg till en snubbe som bor i en lägenhet där vi tidigare testat uppkopplingen via canalplus sida och fått den godkänd (2Mbit) men den här morgonen var den av någon anledning bara på 0,5Mbit vilket inte var tillräckligt för att kunna se matchen. Så j-vla typiskt! Fick följa den via radiosporten istället och jag tänker inte ödsla tid och utrymme här för att delge kvaliteten på den sändingen. Låt mig bara yttra att min gudson som nyss fyllt fyra hade gjort en bättre sändning.

Mera sport - I fredags åkte vi ner till San Antonio för att se högkvalitetsbasket - NBA. San Antonio Spurs med Tim Duncan och Tony Parker mötte Cleveland Cavaliers med Lebron James och Larry Hughes. 18.500 på läktaren var ganska imponerande. Imponerande var oxå Lebron James som i god Michael Jordan-anda avgjorde matchen på egen hand till Clevelands fördel. Han gjorde i stort sett vad han ville med bollen. Jag har inte laddat upp några bilder från eventet än men kommer göra det inom kort. För att se matchen var man tvungen att pynta upp 50 dollar vilket är 360 kronor vilket ger en platser högst upp precis under taket. Man såg hyfsat bra ändå.

Mera Halloween

Idag har man varit lite så där småbakislurig hela dan. På ett skönt sätt alltså. Ibland händer det att man vaknar dagen efter och mår som en prins. Lite trött kanske men j-vligt avslappnad.

Så, jag har en lång lunch mellan Development of English och English Literature. Då passade jag på att ta mig till LBJ Student Center och frågade mig fram till Students Attorney Office. Där bokade jag tid med en advokat som förmodligen kan hjälpa mig med mitt försvar. Jag ska träffa henne på måndag och rättegången är på onsdag. På väg ut från LBJ träffade jag två poliser som jag passade på att ta lite information ifrån. Dom berättade att när jag kommer dit på onsdag ska jag bara uppge om jag anser mig "Guilty", "Not guilty" eller "No Contest". Dom försökte oxå förklara vad "No Contest" innebar men jag begrep inte riktigt det. Dessutom ansåg dom att jag skulle uppge "Not Guilty" eftersom smurfpolisen i Austin aldrig såg mig urinera. Fortsättning följer.

Halloweenafton var störtskön. San Marcos har ett helt gäng barer down town så att säga. Två av dessa släpper in 18-åringar och eftersom vi hade holländaren Shairaz med så var vi tvugna att ta en av dessa. 95% av brudarna var helt larvigt porrigt klädda! Man tappade hakan gång efter annan. FÖRLÅT RENATE!!! Men det skadar väl inte att titta??? Eller fotografera? Jag måste ju ge mina läsare vad dom vill ha, eller hur? Hur som helst, barerna stänger vid midnatt och det är ju inte så jädra ballt. Men vi fortsatte festa på studentrummet. I vårt rum har jag och Matt byggt en Beer Wall som vi avgudar. Den representerar allt som är heligt och symboliserar vår vänskap. Idag är den ett minne blott. Men istället för att grina över den fallna ölburksvägen har vi ny smidigt nya planer på en öl-pyramid. Det ska bli stort!

Låt Dembo hålla nollan på söndag.

Bandera och Halloween

Oj då! Mitt senaste inlägg är daterat den 22a och idag är det den 31a. Nu undrar ni varför bloggen inte blivit uppdaterad på över en vecka. Till det kan jag bara säga att jag saknar både förklaring och bortförklaring. Renates och min lilla road trip i Texas fortsatte över helgen till tisdagen den 24e då hon flög hem från San Antonio. Det har Halloweenfestats över helgen och det har varit snubblande nära att undertecknad blivit arresterad i Austin. Känner ni att det är för mycket på en gång kan ni alltid dela upp bloggen på två eller tre dagar.

Vi kör kronologiskt. Min och Renates alldeles fantastiska lördag blev till söndag och det var tid att checka ut från strandhotellet och bege sig inåt landet. Vi stannade i Corpus för att kolla in Texas State Aquarium men det kändes lite som både bortkastad tid och bortkastade pengar. En halvmesig delfinshow, uttrar som lös med sin frånvaro och rockor som gick på morfin kändes som en besvikelse. Men å andra sidan såg vi lite sköna pirayor, en apastor sköldpadda och lite småhajar med lurig uppsyn. Men kanske viktigaste av allt var att vi såg bilder på en jädra massa olika varianter av maneter. Ingen av dom maneterna såg ut som grejen vi hittade vid strandkanten dagen innan, vilket betyder att Renate hade fel och Jens hade rätt; det var en utomjording.

Vi hoppade över hangarfartyget eftersom det ösregnade och blåste storm den här dagen. Istället tog vi motorvägen tillbaks mot San Antonio där vi checkade in på ett motell. Lagom till solnedgången drack vi drinkar i Tower of America som har en ljuv utsikt över hela San Antonio. Första beställningen gjorde vi från menyn och bartendern gjorde bra ifrån sig. Nästa beställning blev varsin Irish Coffee som inte fanns i menyn och bartendern gjorde mindre bra ifrån sig. Han började med att fråga om vi ville ha Baileys eller Kaluha i den och avslutade med att fullständigt ignorera farinsockrets medverkan och lät grädden hällas upp lösvispad. Pricken över i:t var att kaffet var lika illa bryggt som vanligt i det här landet.

Dagens Drink - Irish Coffee i Tower of America. 1 Azteka av 5.

Efter whiskeykaffedrinken tog vi oss ner till the Riverwalk där vi strosade runt lite grann innan vi bestämde oss för en dyr italienare. Gott vin, gott krubb men problematisk service. Med halva maten kvar på tallriken (men ändå mätta) och en halv karaff vin kvar, ville servitören ta betalt så han kunde gå hem. Vi blev dock lovade att vi kunde få sitta kvar. Hur som helst så funkade inte mitt Visa betalkort. Det blev avmagnetiserat två dagar tidigare men att slå in hela kortnumret för hand har fortfarande funkat, men tydligen inte på den här restaurangen. Renate provade sitt kort men det funkade inte heller. Där är vi dock ganska övertygade om att det saknas täckning. Tredje gången gillt tänkte jag när jag räckte servitören mitt Mastercard kreditkort, som för övrigt också är avmagnetiserat. Renate blir då nervös och tycker det är pinsamt. Jag, som på senare dar verkar ha förlorat känslan att oroa mig över saker å ting, tänker att det här kanske kan bli bloggmaterial. Servitören, som jag misstänker är fullkomligt inkompetent, kommer tillbaks och skakar på huvudet en tredje gång. Resultatet blir att jag och Renate får lämna vinet och maten för att försöka ta ut pengar på en bankomat. Mitt kort spottades ut direkt som om det var infekterat med kolera eller nåt. Renate kämpade förbrilt med maskinen och lyckades övertala den att ge henne 20 dollar. Detta, plus lite fickinsamlade presidenter, räckte till drygt hälften av notan. Renate undrar om det bara är på film man måste diska. Men chefen accepterarade dock vår lilla delbetalning om vi lovade att komma tillbaks dagen efter och betala. Det försäkrade vi henne om samtidigt som vi tog oss en funderare på var vårt vin tog vägen. Efter det gick vi till en bar och drack öl. Där var det inte några som helst problem att betala med det avmagnetiserade kortet. Dagen efter pratade vi om att gå till restaurangen och betala men vi kände att vi varken hade tid eller lust. Dessutom kunde ingen av oss ta ut pengar. Jag hade dåligt samvete i cirka fem makrosekunder.

Vi hade inte tid till betalningen eftersom vi spenderade dagen uppe i Hill Country. Vi satte på morgonen av mot Bandera som ligger nordväst från San Antonio. Det är sagt att Bandera är cowboy-staden i Texas. På vägen dit spontankörde vi lite småvägar bara för att se var vi skulle hamna. På en av dessa småvägar ser vi en skylt om ett ställe som hyr ut båtar till en sjö. Den här dagen är hyfsat varm så en liten svalkande båttripp verkar inte helt fel. Varje skylt till den här båtuthyraren har en pil på sig men ingen information om långt det är kvar dit. Efter typ 8 skyltar börjar vi undra om stället verkligen finns eller vad det är frågan om. Men då äntligen verkade det som om vi var framme. En annan skylt talar då om att vi inte får ta med oss vapen. Bra tänkte vi. En sak som dock inte var bra var att stället var stängt. Jaja, skit samma – det verkar ju lite mysigt här så vi tar filten, passerar den låsta grinden och går ner till sjön ändå. Väl där nere slås vi av den absoluta tystnade som infinner sig. Man hör lite bris då och då men annars är det fullständigt tyst; inga människor, inga fåglar, ingenting som representerar liv. Stället känns overkligt på något sätt. Sjön ligger helt stilla och verkar artificiell. Jag tror att det är avsaknaden av klippor som gör att det känns som om någon byggt sjön. Varför finns det inget fågelliv här? Det finns byggmaskiner men inga arbetare. Allt är så märkligt öde. Detta är mitt på dagen på en vanlig måndag. Var har vi kommit – Twilight Zone? Mitt uppe i dessa funderingar börjar något skälla på ett rabiesaktigt sätt på distans. Omöjligt att urskilja varifrån ljudet kommer men jag börjar snabbt se mig om efter ett lämpligt vapen. Efter en stund tonar skällandet ut och en stor svart pick up truck närmar sig sakta. Jag säger till Renate att det här kan mycket väl vara det sista vi upplever här på jorden. Hälsa Sankte Per från mig. Men allt var lugnt. I trucken satt en person av manligt kön men av obestämd ålder. Han informerade oss att stället är stängt för att ägarna är på semester. Vill vi ligga kvar så får vi pröjsa 15 dollar. Detta är ju en omöjlighet av två anledningar. Ett, vi har fortfarande inga kontanter. Två, jag tar hellre en cage-fight mot en ursinnig tjur än pröjsar dollars för att göra ingenting.

Vi drog då vidare mot Bandera där vi lyckades hitta en ranch ( http://www.ranchocortez.com/ ) som erbjöd 1-timmes hästridningsutflykter. Det var kul att sitta i sadeln och känna sig på en cowboy. Lite tråkigt dock att man inte hade ett par sköna jeans, en pancho och en westernhatt på sig. Det hade sett bättre ut på bild. Renate var inte heller riktigt ridningsklädd. Hon fick snällt försäkra ranchägaren om att hon var kapabel att rida i flipp flopps och kort kort. Ranchägaren var väldigt noga med att vi skrev under dokumentet som gjorde det fruktlöst att stämma ranchen vid personskada. Hur som helst, hästarna höll sig lugna. Det verkade som om dom gått den där stigen varje dag i hela sina liv. Jag provade att bromsa med min häst vid ett tillfälle men han vände lixom på skallen, suckade och gav mig en anklagande blick. Jag tror han försökte säga ”hörru pysen, jag har gjort det här förr – sitt ner och håll dig lugn så vi kommer fram någon gång”.

Dagen efter det körde jag Renate till flygplatsen och det var allt annat än kul att lämna henne där. Men, livet måste gå vidare, så också i Texas.

Den här helgen som precis har passerat har varit Halloween för hela slanten. Egentligen är det idag som här Halloweenafton om man nu kan kalla det det. Men här har man Halloweenpyntat i en månad och klätt ut sig i en vecka. En rolig notering med Halloween är att det av någon anledning är helt legitimt att klä sig uberporrigt vilket 95% av alla tjejer gör. Plötsligt är Halloween min favvohelg. Själv gick jag som cowboy både på fredan och lördan. Idag ska jag dock byta outfit med Fredrik vilket gör att jag går som Bob Marley.

I fredags drog vi ett gäng till 6th street i Austin för att festa. Kvällen var kanon men de sista två jaegerbombsen var kanske inte helt nödvändiga. På parkeringen, precis innan vi ska bege oss hem runt halv tre-snåret, tar jag ett felbeslut. Beslutet är att urinera innan jag sätter mig i bilen. Jag ser ett gäng buskar vid en större vägg till någon kontorsbyggnad och beger mig dit. Några sekunder senare står jag med händerna i vädret med en blinkande polisbil bakom mig. Polisen går försiktigt fram och avväpnar mig. Jag bar en vattenpistol i mitt hölster. Han lägger den i gräset och informerar mig att jag var på väg att pissa på polishuset. Jag förklarar att jag inte var medveten om byggnaden var polishuset. Han ber mig hålla käften och informerar mig att jag gjort mig skyldig till brottet urinering vid allmän plats. Jag försöker förklara att jag aldrig hann urinera och han ber mig hålla käften och upplyser mig om att jag hade intentionen att urinera på polishuset. Jag försöker då förklara att jag ämnade kissa i buskarna men avbryts med ett ”Shut up” och sedan en fråga om jag vill åka hem eller till häktet. Otrevlig typ tänker jag. Undrar om han har komplex för sin längd. Den här liraren är inte mer än tre äpplen hög. Min hatt är större än honom. Jag får lust att skoja med honom medan han fyller i något papper. Tänker ge han en komplimang för sin kostym och fråga om mamma köpt den till honom men den nyktra delen av mig tar tag i trådarna och håller tillbaks den kommentaren. Sen kommer jag på att jag har ju en sheriffstjärna på min skjorta. Undrar om han skulle uppskatta att jag gav honom en order och kallade honom deputy? Eller så skulle jag bara kunna säga: ”Hey, this town isn’t big enough for the two of us”. Men jag har ingen lust att spendera natten i häktet så jag fegar ur. Han fyller i ett litet papper som jag måste skriva under. Jag frågar vad som händer om jag inte skriver under. Han svarar att då får jag spendera natten i häktet. Jag skriver under. Gillar den här utpressningsstilen snutarna kör med här. Lappen jag skrev under är ingen böter eller så, utan en försäkran om att jag ska komma till en rättegång där jag förmodligen kan bli bötfälld. Den äger rum kl 13.30 den 8 November i Austin. Den ser jag fram emot. Jag ska försöka träffa en advokat här på campus innan så jag kan förbereda mitt försvar. Jag har nämligen tänkt att representera mig själv. Det här kan bli det största jag har gjort i hela mitt liv. Jag kommer köra hela registret alla advokatserier och filmer har lärt mig genom åren. Allt ifrån Perry Mason till Ally McBeal. OBJECTION YOUR HONOUR, HEARSAY!!! Det kommer bli underbart!

Shit, nu har jag inte tid att skriva längre. Ska förvandla mig till Bobban och sjunga lite ”I shot the sheriff” medan ölen går ner. Light-öl så klart - man måste ju tänka på FFF.

Glöm inte att kolla in ALLA nya bilder i bildarkivet och be till alla möjliga gudar att Dembo håller nollan och att Jones gör ett hat-trick på söndag.