Frat-Party

Så här långt har jag varit på nio lektioner fördelade på fyra olika kurser: American Literature, English Literature, The History of the English Language samt Modern English Syntax. Fortfarande har det inte varit ett enda litet spår av interaktion mellan elev-lärare eller elev-elev. 100% teacher talk. Skillnaden mot LHS är enorm. Professorn i American Literature tar priset. Hon andas knappt mellan meningarna utan maler och maler, rabblar personer och årtal, tar inga pauser, visar ingen information på stortavlan, hoppar fritt mellan perioder, författare och länders historier, i en och en halv timme! Jag var helt slut, fingrarna blödde, handleden krampade och svett hade gjort anteckningarna oläsbara. I mina tankar fanns ett gevär med bedövningspilar och just innan jag var på väg att svimma slutar hon äntligen prata. Minns inte hur jag tog mig ur föreläsningssalen men hittar tillbaks till mig själv framför en kopp kaffe i ett lugnt och stillsamt kafé. Puh!

Haft en skön helg med två fester. Den första, på fredan, var bara en liten tillställning hos en brud som Matt strulat med förra terminen. Där hände inte så mycket roligt förutom när en stenhög lirare kommer in och frågar mig om det är lugnt om han dricker med oss. Jag vet inte vad som gav han idén att jag bodde där men jag tyckte han borde få en chans (främst av anledningen att han påminde så jäkla mycket om Chris Tucker i Friday) så jag sade: Sure thing man! Nån halvtimme senare hör jag lägenhetsinnehavaren ha en vild diskussion om vem som tog med sig snubben med fotbollströjan.

Den andra tillställningen var ett Frat-Party. Frat är kort för fraternity vilken är en gruppering, av diverse sociala skäl, av antingen ett gäng tjejer eller ett gäng pojkar och har grekiska namn såsom Delta Phi Beta eller Sigma Pi Gamma etc. Vi körde lite pregaming (värmning) på vårt rum innan vi tog oss ut till något hus på en större tomt utanför Campus. Där hade dom inrett en större lada i två rum - det ena var som en lounge med lite sköna soffor och fåtöljer och det andra var dränkt i sand och hade en stor bar. Det var någon form av Hawaii-tema. Biran eller drinkarna från baren var gratis vilket gjorde att dimman kom tidigt, blev tät och hade en negativ effekt på språkcentrat. Det måste varit över 200 personer på den här tillställningen och vid 2-tiden fick hälften av gästerna panik då polisen hade hembesök. Man måste var 21 för att få dricka öl. Hur som helst efter en halvtimme hade snuten dragit och då buppades musiken på igen som om ingenting hade hänt. Ja just det, nämnde jag att det var en bikini-tävling här oxå?

Hoppas ni har märkt att det finns en länk till bildarkivet härifrån. Jag har fortfarande inte införskaffat en egen kamera men jag tankar över diverse bilder från vänner här. Med andra ord - Jens är inte fotografen på någon bild. Än.

Jo, Ullis, och ni andra som undrar - adaptern har kommit. Dom skickade faktiskt två.

Jo, Widdan, angående biran här - den är ungefär som bajens mittfält just nu; fullständigt karaktärslös.

Roligt derby eller? Tror inte dom gillade att spela derbyn på Söderstadion trots allt snack.

Intressanta bekantskaper

Jaha, då har det passerat ett gäng dagar sen min sista publikation och vad kan ha skett under den tiden? Jo, det ska jag samanfatta för er. Det har spelats biljard, kort (jag har lärt tomtarna på loftet här allt om beredskap - även kallad plump) och raquetball - en amerikansk variant av squash. Det har gåtts på lektioner, strulats med registrering, och ett kursbyte har dessutom ägt rum. Det har handlats böcker, druckits öl, och tittats många gånger i brevlådan... men fortfarande INGEN #¤}*µ ADAPTER! Förbannade slöa seriemördande inkompetenta brevbärare! No offence brorsan.

Häromdan ordnade studenthemmet här en lite bbq. Där satt en ensam tjej på en bänk och stirrade planlöst. Jag kände igen henne eftersom vi spelade Cluedo tillsammans med några andra förra veckan så jag ropade på henne och sade att hon kunde joina oss. Vilka är "oss" tänker ni. Okej, slinker in en liten sammanfattning på the crew.

Jens - kommentar överflödig
Matt - 20 år, bor med Jens, uppvuxen i Orange County California, ska ta en major i Creative Writing English.
Malin - 22 år från LHS, läser precis som mig fyra olika engelskakurser för att tillgodoräkna sig 41-60p Engelska från SU.
Fredrik - 25 år från LHS ursprungligen Jönköping, läser PE vilket betyder gympalärare.
Celine - 25 år från Korsika men har bott i England i över tre år och har en tydlig Engelsk dialekt, läser Engelska för att så småningom bli lärare i Engelska i Frankrike.

Jo, så står vi där å tuggar i oss burgare och Mallory ansluter. Mallory är 18 år och gift. Hon kommer från ett behandlingshem från Iowa där hon satt två år för att bli av med sitt drogberoende. Mallory började ta LSD och speed när hon var tretton. TRETTON! Hennes farsa bor i ett slott i Frankrike men hon växte upp med en morsa i LA som lät henne typ göra vaffan hon ville. Nu har hon varit helt ren i sex månader. Hennes make heter John och är soldat. Han är med i Infanteriet men skickades hem i november då han fick nio skott i sig. Sju i högerarmen och två i benet. Under en biljardmatch berättar John om överfallet på den kolonn han färdades i. Alla hans kamrater dog - de enda som överlevde attacken var John och hans löjtnant som han drog ur en brinnande bil, lade förband om och satte en adrenalinspruta i (typ som pulp fiction - red anm) . Han hann oxå med att springa ikapp Irakiern och dra fjorton skott i han, eller iallafall mot han innan han gick ner. Det var adrenalinsprutan han drog i sig själv som hjälpte han med det. Hur mycket som är sant av Johns historia lär jag aldrig få veta. Men han kör rehab nu iallafall vilket innebär psykolog fem dagar i veckan och sjuttioelva piller om dagen. Såg när han blandade en omgång; "dom här tre är mot mardrömmar - dom ska man akta sig för att ta för många av, den är är en morfintablett mot smärta och dom här ska hjälpa mig vara nykter mot morfinet..." osv. Hans ärr sträcker sig från långfingret (som han för övrigt ska amputera den 22 september) till axeln! I axeln har han dessutom små ärr samt diverse metalldelar. Tydligen var tre av skotten från hans egna. John berättar att fordonsförarna är idioter och skjuter på allt men han ger cred till medics som lyckades rädda hans liv. En helikopter kom till platsen och räddade honom. Vill ni se skottskadorna kan ni klicka här men jag varnar er - det är inga roliga bilder. Är ni det minsta känsliga för starka bilder - GE BLANKA FAAN I DET! Filen är en powerpoint så det gäller att er burk kan kolla på sånt.

Jag vet inte riktigt varför jag berättar det här. Kanske för att det ger en perspektiv på saker å ting. När du ser en 100 kilos rakad snubbe gråta för att hans barndomskompis brann upp i ett fordon i Irak blir man aningen... rörd liksom. Det träffar en mitt i, och man är tacksam för att alla ens nära å kära ändå finns där. Även om jag inte ser er så så vet jag ju att ni kommer hänga kvar ett tag.

För fullständigt övrigt, ska jag nu ut å leta efter Fernet eller Jaeger. Hare!

Crap day blev till outstanding evening

Den mindre lyckade dagen blev till en riktigt lyckad kväll/natt. Rumskompisen Matt var nere och handlade och upptäckte att det inte skulle gå att ta sig hem med alla varor. Då passade han på att fråga två tjejer om dom kunde köra han hem - vilket de gjorde. Yadayadayada... vid 23-rycket var vi på en fest som var helt skruvad. Det var strax utanför Campus i en studenlägenhet. Samma tjej som körde hem Matt och hans varor tog oss dit. Och trots att dom berättat vad som skulle ske där kunde jag inte fatta det. Det gick liksom inte att greppa. Dessutom fattade jag fel. Dom snackade om någon Jello-wrestling för tjejer och jag skapade direkt en bild av tjejer som brottas i en pool av jello - ni vet den dar äckliga amerikanska sockergelén.

Men vad tjejerna hade sagt var K & Y jelly wrestling. Jelly - inte jello! K & Y jelly är tydligen glidmedel eller typ massageolja. När vi stiger in i vardagsrummet ligger det två stora inplastade madrasser på golvet. Runt dessa har anordnarna fixat som ett staket av plast för att skydda väggar och publik. Två domare i svartvitrandigt och en announcer med mick hängandes från taket fanns också där. Lägenheten var packad och i köket spelade man bear-pong. Typ som ping-pong fast utan rack och med muggar med bira i. Självklart fanns där en keg i en enorm ishink där man kunde tappa upp en bira om man kände för det. Plötsligt är det tid för brottning och då står två tjejer i bikini på madrasserna och domarna börjar spraya ner dom med olja. Announcern presenterar brottarna, tjejerna går ner på knä och sen är det 3*1 minuts brottning. Helt sjukt men samtidigt förbannat underhållande.

På den här festen träffade jag en jävligt skön snubbe som heter James. Vi snackade film, bira, brottning, europa, pantomimteater och så visade det sig till slut att han är en jävel på texas hold'em. Tydligen är det få studenter som lirar poker men vi bestämde att vi skulle försöka sätta ihop ett bord. Det kommer bli kul.

Festen var grym och Matt verkar vara en riktigt skön lirare. Vi funkar bra ihop trots att han bara är 20 år. På söndagen drog vi till en flod tjugo minuter söderut från San Marcos där vi "tubed the river" vilket betyder att vi hyrde stora gummiringar som vi flöt i ner på en flod. Nästa gång ska vi hyra en extra gummiring som inte är ihålig. På så sätt kan man ställa en frysbox i den full med is och öl och sen flyter man bara ner längs floden i solen i det svalkande vattnet med en iskall öl i handen. K O M F O R T ! ! !

Crap day

CRAP DAY! Ni vet, det finns dagar som är sämre än andra och så finns det dagar som suger rejäl jävla hästballe. Idag har varit en sån dag. Hade inte mycket för mig idag så jag bestämde mig för att fixa den där jävla adapterpluggen. Jag visste ju sen tidigare att Wal-Mart har pluggen för $9.95. Fransyskan köpte ju en där. Jag kan inte låna hennes nu eftersom hon drog med den svenska tjejen till Houston över helgen och jag hade ingen lust att haka på. Holländaren går inte att få tag på. Promenaden till Wal-Mart gick på känsla. Visste inte exakt hur man skulle ta sig dit eftersomjag bara åkt dit med bil tidigare men jag visste ungefär var det låg så jag började gå. Idag var det inte lika hett som igår - bara 33 grader i skuggan. Som vanligt tog trottoarer bara slut ibland och jag fick gå på sidan av vägen som en jävla luffare. Efter dryga en och en halv timme når jag mitt mål. Tar mig förbi avdelningar med 300 sorters tvättmedel, 100 olika blöjor, läkemedel du inte trodde fanns eller var receptfria och så klart ett litet utbud av vapen och ammunition tills jag når avdelningen med resväskor. Där på en hylla hänger en del teknisk utrustning man kan tänkas behöva när man reser. Ett litet resestrykjärn, några datalexikon och valutakonverterare mm. Där finns dessutom en pluggadaper som konverterar amerikanska pluggar till alla sorters utländska. Av alla varor finns det minst tio exemplar - hyllhängarna är smockfulla. Alla varor utom en - den som heter all in one adapter plug $9.95. Tydligen är den slut och kommer inte finnas förrän om två dagar. Overkligt, fullständigt overkligt!

Nu har jag iallafall beställt en online och den ska komma om ett par dagar. Mitt nästa projekt blir att köpa en cykel.

Hade dessutom diverse växelproblem i tvättstugan idag. Man måste betala $0.75 (dvs tre quarters) för att få igång en tvättmaskin eller en torktumlare och det fanns ingen som hade någon växel och yadayadaya... det var ytterst nära att en blodåder i hjärnan exploderade men jag lever fortfarande.

Idag checkade min rumskompis in. Matt nånting från Orange County Kalifornien. Har pluggat Engelska i tre år. Har tråkigt nog inte bil men verkar schysst ändå. Ska förmodligen på nån konsert i parken senare idag med honom.

Igår var en bättre dag. Ni som tror jag kommer fetta till mig här på junk- och fast food tror fel. Ju närmare terminstarten vi kommer här (den 23e) så öppnar fler och fler matställen. Igår öppnade Commons Hall där man käkar all u can eat buffe. Vet inte exakt var det kostar eftersom man köper en meal plan, dvs ett kort som dom drar av måltider från (jag har för övrigt 149 måltider kvar), men det blir jävligt billigt iallafall. På det här matstället har dom allt möjligt. Ja, det finns fortfarande skräpmat men också jävligt bra mat. Till exempelt en riktigt schysst salladsbuffe. Till lunch igår plockade jag en tallrik sallad, lät en mattant steka en omelett till mig med tomat, champinjoner, lök och skinka (fanns tiotalet ingredienser till att välja ifrån) och så gjorde jag en skön tortilla med köttf'rs, tomat, lite gräddfil, rödlök, sallad och salsa. Man kunde be personal där göra sin egen hamburgare, sin egen pizza, sin egen pasta osv. Det farliga på det här stället är att det finns ett utbud på glass och bakverk som det oxå bara är att plocka ifrån. Precis hur mycket man vill. Men ni vet ju att jag har grym karaktär. Tydligen öppnar en ännu bättre buffe närmare mitt dorm nästa vecka.

Bara 50 meter från mitt dorm ligger Texas State Studen Recreation Center. Där har dom ett stort gym, fyra basketplaner, löparbana, springband, motionscyklar, åtta raquetballbanor och alldeles intill ligger två fotbollsplaner med typ wembleygräs. Helt otroligt. Nästa vecka ska jag försöka gå med i fotbollsklubben. Dom har try outs så det är inte säkert man platsar men vi får se om dom behöver en Pierre Littbarzki eller inte

Nu ska jag gå och fixa med min tvätt. Have a good one som dom säger här.

Adapterplugg saknas

Första dagen på campus handlade mest om registrering och orientering. Det tog tid, var omständigt men löste sig till slut. Orkar inte gå in på alla detaljer. Campus är stort men inte större än att man kan gå mellan de yttersta administrations- och utbildningshusen på dryga 20 minuter. Detta verkar vara en omöjlighet för amerikaner. Om man säger att man måste gå någonstans blir de direkt oroliga att det är för långt. Alla promenader på över 5 minuter är tydligen inte genomförbara. Det kan ioförsig ha att göra med vädret. Igår var det 38 grader i skuggan. HELA DAN! När solen väl gick ner gick temperaturen ner till svala och sköna 33 grader. Det är sjukt hett här.

Jag var lite ivrig att få juice till min laptop. Oj, vänta! Det här har jag nog inte berättat än. Vi tar det från början. Självklart glömde jag att fixa en sån konverterare som gör det möjligt för våra tvåfingers elplugg att funka i amerikanska jack som vill ha trefingers. Detta medförde att när jag väl fick Internet att funka i mitt rum så hade jag bara tre minuter kvar av batteritid till datorn. Att fixa en konverterare visade sig vara helt omöjligt. Igår, när jag var på ivrig jakt efter en lämplig adapter, så frågade jag runt lite om var man tänkas kan få fatt på sådan. Dom flesta trodde jag kunde hitta en lösning på antingen Office Depot, Radio Shack eller Best Buy. Alla dessa affärer ligger nere vid ett shopping center som heter Spring Town. Ingen galleria utan mer som vid kungens kurva där man lättast tar sig med bil. Jag sade: very well, då går jag dit. Hur går man? Dom typ: det går inte att gå dit. Det tar minst en halvtimme. Ni ser! Promenader på en halvtimme är otänkbara. Ingen går någonstans här. Ingen! Förutom vi utbytesstudenter då. Dessutom finns det inga trottoarer. När man väl hittat en så tar den bara plötsligt slut. Som om vägarbetarna bara gett upp. Äh, skit samma - ingen kommer änd gå här.

Hur som helst, jag tog mig ner till Spring Town shopping center och hittade en konverterare på Radio Shack. Väl tillbaks på mitt rum pluggade jag in den och voila - ström. Men det var trots allt fortfarande nåt som inte stämde. Datorn gnällde om att jag borde plugga in strömkabeln även fast den redan var på plats. Jag stängde av datorn och lät den ladda men efter en timme gav konverteraren upp helt. Den levererade ingen ström alls längre. Jag var tvungen att ta promenaden igen för att byta produkten. Ingen billig grej - den kostade typ 350 balubas.

Som tur var så skulle en tjej från den internationella institutionen köra oss nykomna utbytesstudenter till Wal-Mart för att köpa diverse nödvändigheter nästa dag. Hon tog en sväng förbi Spring Town så jag kunde lämna tillbaks skiten och leta efter en annan. Därmed slapp jag promenaden. Men hittade jag konverterarpluggen? ICKE! Tre helt enorma elvaruhus men de enda former av konverterare av dessa pluggar går åt andra hållet. DVS, det enda amerikanarna bryr sig om är inte helt överraskande amerikanarna. Det fanns alltså ett stort utbud på konverterare från amerikanska pluggar till alla sorter, men inte en enda åt andra hållet (förutom den som pajade).

Men jag gav inte upp för det utan hoppades att Wal-Mart skulle rädda mig. Väl där hittade jag teknikavdelningen men återigen - bara konverterare åt fel håll. Tjejen som jobbade där tipsade mig iallafall om Radio schack, Office Depot och Best Buy i Spring Town. Tack för kaffet. Väl hemma på campus visade det sig att den franska utbytesstudenten Celine faktiskt hittade en konverterare på Wal-Mart som funkar. Den fanns på avdelningen med resväskor. Jaja... får väl plocka en sån nästa gång jag är där. Just nu har jag lånat en konverterare från en Holländare som heter Shiraz. Precis som vinet :).

Lektioner börjar den 23e. Fram tills dess är det lugna gatan. Funderade på att ta en sväng förbi Dallas å kolla läget men det kanske blir av nästa helg istället. Ikväll förnedrade jag Holländaren och Fransyskan i biljard. Faan va jag rockar fett!

Flygresan

Flög ju som sagt på morgonen den 15 Augusti. Att säga hej då till Renate var allt annat än kul och med packningen på i trappuppgången blev känslan "vafaanhållerjagpåmed?" jättestark. Men jag vet att du förstår att jag planerat och kämpat för det är alldeles för länge för att inte åka. Och sen så tror jag också stenhårt på det du säger - man ångrar det man inte gör. Men ändå, förlåt min lilla sötmandel.

Säga att det var en bra flygning över till Texas är ju fullständigt omöjligt även om det gick relativt problemfritt. Att sitta still i fjorton timmar rakt upp å ner kan ju ingen människa tycka om. Det började ändå bra då jag blev placerad längst bak i planet från Arlanda till Newark och båda platserna brevid mig var lediga. Planet var för övrigt fullsatt men Jens kunde ta vara på tre kuddar och en filt och inta cheez doodle ställning ända fram till den första mellanlandningen.

Vid mellanlandingen gick det tydligen också bra fast jag var inte riktigt medveten om det då. Låt mig förklara - baggaget måste hämtas ut och gås genom tullen med, innan man kan skicka det vidare. Dessutom måste man komma igenom immigrationen (visa pass, visum, stämplat formulär från Homeland of Security, svara snällt på frågor om varför du är där, mm). Allt detta gick på en pisskvart för mig men för Malin, som också är från LHS, tog det dryga fem timmar. Malin åkte via Washington och tack vare fem timmars köande till immigrationen missade hon sitt byte och blev satt på en annan flygning till Chicago där hon fick byta till Austin. Väl i Austin kom aldrig något baggage och det tog över två dygn innan hon fick tillbaks det.

Mitt största problem sträckte sig till en trekvarts försening i Houston (andra mellanlandningen). Detta låter inte så jobbigt men nu hade alla passagerare bordat planet och väntar på take off när piloten berättar att det är fel på en motor. Tydligen är det motorn som ska starta de riktiga motorerna och som ger kraft åt ac'n. Låt mig förtydliga ifall ni inte begriper. Jag sitter allstå i ett fullsatt plan i Houston runt 18.00 lokal tid. Det är 38 grader i skuggan men inte ett moln på himmelen. Folk i planet svettas så mycket att de går ner i vikt. Jag njuter inte direkt av situationen men känner ändå inte för att beklaga mig över den. Tvärtemot är jag djupt tacksam. Ni undrar varför. Jo, det ska jag berätta. Väl innan jag hittade min plats, ni vet när man går där i gången och letar efter sitt nummer och bokstav, så skådade jag en ledig stol och samtidigt kvinnan bredvid. Så enorm att armstöden inte gick att urskilja. Föreställ er att arslet är på plats mellan stöden men stora valkar av fett hänger över på bägge sidor. OBS: Detta är den snälla, ej överdrivna, versionen. Det var, skulle jag tro, ungefär som att vinna på lotto när jag såg att det inte var i den raden jag skulle sitta. Konstigt nog var det ingen som kom å satte sig bredvid henne. Jag tror hon var så fet att hon var tvungen att köpa två biljetter. Hur som helst gjorde lottovinnarkänslan det lättare för mig att sitta 45 minuter i flygplansbastun.